Jag är rädd för att börja äta!

Trodde aldrig att jag skulle känna såhär, efter alla månader av inga kollisar,litekollisar,lite fett och nu till sist typ lite allt så trodde jag aldrig att jag skulle uppleva rädslan och lite ångesten av att börja äta igen.
Jag brukar ibland titta på program som "Superfat vs. Superskinny" och ser ofta paniken hos de som är superskinny när de ska äta upp den superfetas mål. nu är jag varken superfet eller superskinny, men jag lutar definitivt mer åt det skinny hållet . Probelemet är att jag har börjat bli lite konstig, jag ser inte mig själv som skinny alls och det gör mig rädd eftersom att jag faktiskt inte längre är ens mullig. Det är lätt att döma de som är anorektiska och säga "men vafan, ser hon inte att hon ser ut som en jävla tandpetare" men faktum är att någonstans så börjar man att tappa konakt med verkligheten och får faktisk en jävligt skev bild av sig själv.
Jag inser att jag inte kan hålla på med diet mer för den här gången. När jag säger "den här gången" så menar jag att nästa gång kommer det att ha gått en lång period med hälsosam mat, styrketräning och mer muskelmassa innan jag deffar igen. Nu måste jag börja mata min kropp med rätt mat så att den lär sig att ta emot den och göra om den till något bra, muskler!
Förut så misshandlade jag min kropp med tomma kalorier och fett och tyvärr så krävdes det även lite misshandel för att få bort skiten.
Idag ser jag inte ut som en Fitnessbrud, jag är ganska mjuk och har fortfarande fett på kroppen. Jag är nöjd över att mina fomer är kvar, att jag har minimalt med celluliter och att jag inte har något överskottshud.
Men jag är rädd!
Jag vet att vågen kommer att visa mer på tisdag morgon efter att jag hela måndagen har ätit både protein,långsamma carbs och lite fet. Jag vet att min mage inte kommer att vara platt eftersom att kroppen binder vatten när man börjar käka kollisar.. jag vet, jag vet,jag vet allt det här .. men jag är fortfarande rädd.
Lucklily for me så har jag supersupport hemma iform utav en man som går igenom liknande som jag gör nu och mycket bra vänner, både privat och på jobbet!
Jag vill vara en förebild och hjälpa folk som vill må bra, därför vill jag också vara ärlig med hur jag känner och vad jag går igenom. Jag vill att nis ka veta att det är tungt och svårt men att det även är värt det.
Igår satt jag med en av mina nyaste men som jag misstänker kommer att bli en av mina närmaste vänner. Hon är något utav en idol för mig. Hon är ung, har 2 barn och hittar ändå tid för träning. Hon tränar när barnen går och lägger sig, lagar nyttig mat till sig själv och till sina barn. Hon är medveten om att hon behöver träna för att må bra, inte för att tävla i fitness eller gå ner i vikt, hon gör det för att det hjälper henne med att hantera allt ifrån stress,ångest till vardagliga saker som att ta hand om en tonåring. Hon tränar av rätt anledning och blir inte sur om hon inte får gå på krogen, men blir fly förbannad när hennes motionscykel inte fungerar!!!
Så rätt :)
Jag ska som jag nämnt tidigare fota min make i helgen för att se hans framsteg och kommer kanske att ta något litet foto på mig själv också. Annars har jag upptäckt att jag har en massa bilder på FB ifrån när jag va större så jag kommer även att lägga upp lite "före och efter" och jämföra.

Annars ser jag att ni tittar in men ni frågar inget .. det är ok .. om ni inte känner för det, men om ni vill så är det bara att hojta!

Kram på er!